Vi är i slutet på lamningen och alla djur är utsläppta på bete. Igår föddes en ny liten lammunge, och tackan var så duktig, fast det var första gången hon lammade. Hon slickade den så fint efter att den kommit ut, och stod alldeles still när den reste sig för att dia.

En gimber som gör alla rätt när hon lammar får en guldstjärna i boken – det är de tackorna som vi vill avla vidare på. Och det är underbart när det fungerar med lamning i hagen. Tyvärr får rävarna också ungar så här års och de är hungriga. De första dagarna är farligast för lammungarna eftersom de sover mycket och inte kan springa så snabbt. Vi trodde dock att de skulle vara säkra i hagen som ligger på andra sidan vägen.

Men imorse var den nyaste lammungen borta, och tackan förtvivlad. Hon har sprungit runt i natt och letat efter sin unge och gjort illa sig i benet. Hon letar och ropar, det är nästan så att hon gråter, och det är så sorgligt alltihopa. Jag önskar att räven ville hålla sig till sorkar.